Jag känner mig så äcklig.
Men det är svårt, allt blev egentligen fel från första början.
Jag känner mig så utnyttjad.
Jag fattar inte att jag lät det gå så långt.
"Men det var ju bara fel på mig"
Fan vad arg jag blir.

Att jag kunde vara så snäll?
Att jag aldrig stod upp för mig själv?
Att jag lät         leka med mina känslor?
Att jag inte fattade bättre?
 
"Det är normalt, jag överreagerar bara"

Jag antar det är såhär man blir hjärntvättad.
Jag fattar inte hur du kunde? Jag gav nästan upp allt för din skull.

Hur ska jag någonsin kunna lita på dig eller någon annan igen?