Tankarna kryper sakta tillbaka..
Är livet värt att leva?
Tänk om jag skulle....
Men jag vågar inte göra något med flit.
Satt å önskade att jag skulle råka somna bakom ratten idag när ja va påväg hem.
Eller att någon skulle råka köra ut framför mig i en korsning.
Då blir det ju en olycka, inte självmord..

 Nu har jag nästan inga sår i ansiktet längre, kan nästan visa mig utan smink utan att jag skämms och får ångest.
Dock ser inte mina ben så fina ut istället. Jag kan verkligen inte sluta.
Jag skär mig iallafall inte längre när jag mår som värst, men det kryper allt i fingrarna.
Fysiskt smärta är ju de enda som överröstar psykiskt smärta, för min del iallafall.

The one and only thing som känns bra just nu (fast ändå inte?) är att vågen visar 57,7kg.

Fan vad hopplös jag är.....